NAKATA OCH KATTER MED TUFSIG PÄLS
Visst är det så att man kanske inte har så stor nytta av det man lär sig på högstadiet. Och visst är dom flesta lärare bara skräp. Det fattar jag också. Men hör på nu: du ska rymma hemifrån. Det innebär att du förmodligen inte kommer att få nån mer chans att gå i skolan. Så det är bäst att du lägger vartenda litet ord du hör i klassrummet på minnet, vare sig du gillar det eller ej. Du ska bara vara som ett läskpapper. Sen kan du ju alltid själv bestämma vilken kunskap du vill behålla och vilken du vill göra dig av med. Eller hur?
Herr Kawamura syntes inte till någonstans. Två skrangliga katter med tufsiga pälsar var där, men när Nakata ropade en vänlig hälsning såg de bara kallt på honom och försvann in i ogräset. Det var förstås fullt logiskt. Ingen av dem ville bli infångad av någon galen människa och få svansen avklippt. Nakata skulle då rakt inte vilja att det hände honom. Inte för att han hade någon svans, men ändå. Nej, det var inte underligt att katterna var på sin vakt emot honom.
Emellanåt nickade han till. Fast till och med när han sov, höll hans vaksamma fem sinnen vakt över tomten. Om någonting hände, om någon kom, skulle han genast vakna upp och göra det han måste. Himlen var täckt av en platt linje av grå moln, men det skulle i alla fall inte börja regna. Det visste alla katter. Och Nakata.
Ur favoritboken just nu: Kafka på Stranden av Haruki Murakami